Turkiet skrev under en vapenvila vid Çatalca, med Bulgarien, Serbien och Montenegro, men Grekland deltog inte. Stilleståndet togs i bruk kl 7 på eftermiddagen och det blev ett temporärt uppehåll i eldgivningen. En del av detta innebar en konferens i London men diskussionerna spårade ur och fientligheterna skulle återuppstå den 3 februari.
Det Ottomanska riket (Turkiet) undertecknade klockan 3:30 på eftermiddagen en fredsöverenskommelse med Italien i den Schweiziske staden Ouchy, mellan dem båda, där Turkiet gick med på att ge oberoende till Tripoli och Cyrenaica, alltså den östra delen av Libyen. Denna vapenvila skulle vara lång nog för att nordafrikanska provinser skulle hamna under Italienskt styre. För detta fick Italien betala en fjärdedel av det Ottomanska rikets statsskuld och och tillät sultanen att fortsätta som kalif av de libanesiska muslimerna. De ottomanska fältherrarna fick order om att återkalla sina styrkor, trots att deras inställning var att de troligtvis skulle gå segrande ur kriget, och förflyttade de libanesiska soldaterna till Istanbul för militär excercis, samt ett eventuellt återtagande av territoriet, en plan som skulle misslyckas under det första världskriget.
Kung Ferdinand den förste av Bulgarien utgav en kungörelse för heligt krig mot det Ottomanska riket.
Italienska och turkiska delegater skrev under en preliminär fredsöverenskommelse i Schweiz, Ouchy, vilket gjorde att den italienska flottan omedelbart lämnade det Egeeiska havet och de turkiska trupperna lämnade Libyen tre dagar senare.
Kung Nicholas av Montenegro kallade in sina undersåtar och allierade för att ingå i ett ”heligt krig” mot Turkiet, när Detchitch föll i montenegrinernas händer.
Rumänien försäkrade sin suveränitet gentemot Bulgarien.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.